FISKEBYN AUDIERNE ÄR VACKERT belägen vid floden Goyens mynning med en lång sandstrand runt hörnet.
Vårt hus, som är ett typiskt vitkalkat bretonskt byhus med fönster åt bara två håll, ligger i bortre ändan av Audierne, ett stenkast från havet som skymtar från sovrumsfönstret.
Vyn är oemotståndlig, vi går genast ner och kollar in stranden.
Det är ebb och tången zickzackar sig i en gräns mellan torr sand och blöt.
Bada vill ingen, däremot börjar hungern göra sig påmind.
Det har varit en lång resa som startade från Paris i gryningen och
vi siktar in oss på strandpromenadens creperie för en sen lunch.
Och det kommer vi att märka senare, att även om andra matställen håller hårt på när det är lunch och när det är middag - och håller stängt däremellan -
så är ofta nåt creperi öppet.
SEDAN ÄR DAGS ATT proviantera. Vi tar bilen till supermarchen Carrefour i grannbyn Plouhinec, den är den bästa i närområdet.
Frukost på altanen, vandring utmed floden österut till Pont Croix med picknick-korg och sen tillbaka, därefter bilen åt motsatt håll till Pointe du Raz, det är nästa dags program.
Raz vars spets leder ut i Frankrikes farligaste farvatten, beskriver bretonske författaren Jacques Cambry år 1799 lyriskt som "de vildaste av klippor.
När solen dyker ner i havet, när vågorna tornar upp sig, ryter och varnar för storm, kom då hit i tyst meditation, ni sublima andeväsen, melankoliska själar,
filosofer och exalterade poeter..".
Och orden lockade. Litterära giganter som Victor Hugo och Gustave Flambert, resebokförfattare och i deras kölvatten turisterna.
Det byggdes hotell, folk campade och skräpade ner, försäljare slog upp stånd eller bredde ut sina varor direkt på den alltmer nertrampade marken.
OMRÅDET LÄNGST UT PÅ udden Cap Sizun som varit känt som Bretagnes mest sceniska landskap, tidigare helt orört bortsett från betande får och bönder som samlade sjögräs och fiskade skaldjur, var inte så vackert efter drygt ett sekels slitage.
På 1980-talet började äntligen naturen återställas, ny jord spreds och ljung planterades ut, anrika hotellet Iroise i bästa läge varslades om rivning och parkeringen flyttades några 100 meter inåt land dold bakom en stenmur.
Vid vår ankomst sent denna söndagseftermiddag är hyfsat tomt, P-vakten ska snart gå för dagen och några spridda besökare är på väg ut mot udden.
Himlen är gråmulen, men det är sikt nog för att pärlbandet av fyrar ska peka ut Île de Sein åtta kilometer bort. Ön, med cirka 300 bofasta som försörjer sig på fiske och turism, reser sig drygt en meter över havsytan och är ständigt i farozonen för översvämning.
VÄNDER MAN BLICKEN ÅT ÖSTER syns istället Pointe du Van, en annan dramatisk udde.
Mellan Raz och Van ligger bukten Baie des Trépassés där surfare och badare brukar samsas om utrymmet bland böljande vågor.
Namnet betyder de hädangångnas bukt, efter historier om skeppsbrutna som sköljts upp på stranden.
Detta var tiden då hänsynslösa likplundrare tände eldar för att lura sjömän att navigera fel.
I dessa ökända smugglartrakter med trafik mellan England och Bretagne patrullerade tullarna.
Stigarna de trampade upp fungerar idag som utmärkta havsnära vandringsleder.
En solig eftermiddag följer vi en sådan led från Audierne och St Evette till Anse Cabestan och tillbaka igen.
En annan dag viker vi helt åt en längre bilutflykt till två städer.
Först Finistères centralort Quimper med sin medeltida stadskärna där skeva, färgglada korsvirkeshus lutar sig likt druckna mot varann för att inte ramla omkull.
HEMVÄGEN GÅR VIA lilla Locronan, som fick sina stadsrättigheter 1505 av drottning Anna av Bretagne, alltså före hertigdömet Bretagne blev franskt.
Regnet som plötsligt vräker ner är på nåt sätt passande i staden som bara består av hus byggda i tung, grå sten.
Vi tar en snabbsväng in i kyrkan och tycker därmed att vi turistat nog.
För övrigt ägnar vi oss åt mer vardagliga aktiviteter i Audierne, sånt som de bofasta själva gör: Ett biobesök, fast på en icke-dubbad film.
Kvällspromenad på piren och fika på stan. Köp av bröd och kakor från brödbilen, som kommer till vårt kvarter tisdag-fredag förmiddag och vilt tutande annonserar sin ankomst.
Middag på Le Grand Large med vy över stormigt hav - musslorna är tyvärr slut.
Och så alla dessa måltider vi lagar själva med delikata ingredienser och som avnjuts ute på altanen eller nån annan vrå i trädgården.
/ELISABETH WIKSTRÖM
|
VARFÖR RESA HIT?
För det vackra landskapet, den speciella bretonska kulturen, vandringslederna utmed havet, den goda maten och avskildheten.
Här finns inga horder av turister.
NÄR?
Från maj till oktober. Klimatet är milt men ganska lynnigt med regn och sol om vartannat under en och samma dag.
ÄTA & DRICKA
I Audierne finns fiskbutik, slaktare, bagerier och konditorier, en saluhall, plus servicebutiken Petit Casino.
Störst sortiment finns i Carrefour i grannbyn Plouhinec.
Fisk och skaldjur är säkra restaurangkort.
Creperierna serverar två typer av pannkakor.
Matiga galetter av bovetemjöl med tillbehör som ost, skinka, ägg, lax, svamp, osv. Crêpes är sötare efterrätter med choklad, jordgubbssylt, kastanjepuré odyl.
Andra specialiteter är cider, mjöd (hydro-miel på franska, chouchenn på bretonska) och de smörtyngda bakverken gâteau Breton och Kouign amann.
Restaurangtips:
Le Goyen är Audiernes bästa restaurang även fast de tappade sin stjärna i Guide Michelin vid ett tidigare ägarbyte. Matsalen är vacker och verandan ut mot fiskehamnen är heller inte fel. Prisvärd fransk trerätterslunch med bästa service kostar under 300 kr.
Place Jean Simon, www.le-goyen.com
Le Grand Large ligger alldeles vid piren där floden och havet möts. De är mycket duktiga på fisk och skaldjur, och deras ankbröst är också mycket njutbart.
1 Rue du Môle
Crêperie de la Plage serverar goda pannkakor vid strandpromenaden i bortre delen av Audierne.
15 boulevard Manu Brusq
|
BRETAGNE blev en fransk region år 1547, dessförinnan var Bretagne ett självständigt hertigdöme.
Fortfarande finns bretagnare som vill frigöra sig.
